Lars Elf 1936 - 2016

Lasse Elf har slutat sitt långa musikerliv och Göteborgs jazzvärld har sorg. Mannen som spelade i kanske fler band samtidigt än någon annan är borta, han som dessutom gärna ställde upp som vikarie i andra band och som alltid la sin själ i alla spelningar, om publiken så var stor eller liten, om det var fråga om konsert för andäktigt lyssnande åhörare eller ”tapetmusik” för minglande partygäster.

Stilmässigt hörde Lasse till swingen och mainstreamjazzen, Lester Young och Lasse Gullin var bland hans husgudar. Han hade en fyllig och vacker ton i sin tenorsax och hans solospel var melodiskt, skapande och rytmiskt, svängigt som man säger, och han hade en fantastisk förmåga att få in svikt och spänst i de enklaste låtar och skapa alternativa melodilinjer. Som en del andra begåvade musiker hade han förmågan att lyfta sina medmusiker – det var roligare att spela och man kände sig musikaliskt bättre när han var med.

Duktig notläsare var han, lyhörd och följsam var han också, utan att förlora sin personliga stil, med en enorm erfarenhet och bredd i sin melodikunskap, och därmed en idealisk inhoppare i alla möjliga musikaliska sammanhang, i större och mindre grupper. Han kom också under sina ca 55 år i Göteborg att vara fast medlem i drygt 20 band (bl a Dixie Six, Gillestugans husband, Golden 50’s, Husband Jazzband och Big Band Express) och vikarie i säkert betydligt fler.
På 2010-talet var han med i ca 10 band samtidigt: Blue Messengers, HalleluJazz, MoreThan Jazz Quartet, Sweet Six, Svenska kammarjazzgruppen, Tant Bertas Jasskapell (sedan 1969), Tina Rahms kvintett, TubaKvartetten ,Vintage Jazz Big Band (sedan 1986) och kanske något till.

Lasse växte upp under enkla och rejäla förhållanden i Linköping, fick möjlighet att studera, tog som den förste i sin släkt studenten och läste senare vid Socialhögskolan (en åtta år äldre kille från samma stadsdel gjorde en liknande klassresa – Tage Danielsson!). Han visade tidigt intresse och fallenhet för musik, började spela trumpet i Folkskolans blåsorkester men övergick i tonåren till altsax, senare även klarinett, och kom snart ut i den tidens (50-talets) dansbandssväng, bl a med Barbro Frithiofs orkester.

När han 1959 flyttat till Göteborg för att studera dröjde det inte länge förrän hans spel uppmärksammades och han blev medlem i det populära Dixie Six, där han fick spela tillsammans med bl a trumpetaren Åke ”Tummen” Larsson, pianisten Sven-Erik ”Svenna” Dahlberg och trombonisten Sture Westlund. Lasse har också berättat att han ofta spelade med Sonya Hedenbratts begåvade och egensinnige bror Östen, mannen som uppfann ”lallen”, en sorts lätt vansinnigt snack som Kalle Sändare senare lånade och blev berömd för i sina busringningar.

Hösten 1962 startade vid Göteborgs universitet studentorkestern Tongångarna och i rytmsektionen satt en smal och blek ung man och blåste bastuba – Lasse Elf! Hur han hamnade där vet jag inte, och nu är det för sent att fråga. I denna orkester fanns då och under några år framåt också andra personer som skulle komma att tillhöra det band som Lasse spelade med i 46 år, Tant Bertas Jasskapell: tubaisten Peter Svedholm (då på tenorhorn), banjoisten Roger Malmstedt (då på lyra/klockspel), trumpetaren Ralph Henrikson, trummisen Anders Winald och jag själv (först på tenorhorn, senare, när Lasse slutat, på bastuba).

Vid sidan av sitt stora musikintresse var Lasse också fascinerad av hav och båtar. Han lärde sig segla redan som ung, byggde tidigt en egen tvåmastad segelkanot med vilken han befor Stångån och sjön Roxen, var aktiv som funktionär vid GKSS-seglingar och materialförvaltare i Lerkils båtklubb. Han ägde i tur och ordning en Fingal (en av de första svenska plastsegelbåtarna), en stor Forgus 31 och en Laser (en snabb enmansjolle).

Lasse hade så länge jag kände honom en ”världsförbättrarsida”, en vilja att göra insatser för en hållbarare miljö, ett rättvisare samhälle och en klokare världsekonomi. Den fick honom att på 60-talet tillbringa ett par år med ideellt jordbruksarbete i Grekland, att senare köra små, energisnåla bilar och att stödja det globaliseringskritiska nätverket Attac och projektet Empowerment for Sustainable Livelihood i Kenya. Hans idealistiska inställning var säkert också avgörande för att han valde att utbilda sig till socialarbetare vid Socialhögskolan och att han sedan under ca 30 år arbetade på en socialbyrå, till stor del med alkoholproblem, framför allt på arbetsplatser.

Alltid var han behärskat lugn, vänlig och försynt (ett typiskt östgötskt drag, sa han själv), ingen vän av stora ord eller starka uttryck – utom i sitt spel, där han kunde visa en enorm kraft och glöd. Men när behärskningen någon gång inte höll, kunde han släppa fram både indignation och ilska över tingens ordning i både stort och smått. Dock blev han mildare med åren.

En annan egenskap som ändrades först långt fram i livet var hans tidsoptimism – det hörde liksom till att Lasse aldrig kom i tid (eller möjligen i allra sista stund) till spelningar; det hände mer än en gång att kvällens första låt hade stampats in när man såg Lasse smyga in bakom scenen, skruva ihop sin sax och försiktigt söka sig till sin plats, lagom till första solot. Men vilket solo!

Tack, Lasse, för all musik och alla glada stunder!

/ Bert Slättung

Tillbaka till startsidan  beginning_knapp.jpg (1832 bytes)