 |
Lasse Elf
har slutat sitt långa musikerliv och Göteborgs jazzvärld har
sorg. Mannen som spelade i kanske fler band samtidigt än någon
annan är borta, han som dessutom gärna ställde upp som vikarie i
andra band och som alltid la sin själ i alla spelningar, om
publiken så var stor eller liten, om det var fråga om konsert
för andäktigt lyssnande åhörare eller ”tapetmusik” för minglande
partygäster.
Stilmässigt hörde Lasse till swingen och mainstreamjazzen,
Lester Young och Lasse Gullin var bland hans husgudar. Han hade
en fyllig och vacker ton i sin tenorsax och hans solospel var
melodiskt, skapande och rytmiskt, svängigt som man säger, och
han hade en fantastisk förmåga att få in svikt och spänst i de
enklaste låtar och skapa alternativa melodilinjer. Som en del
andra begåvade musiker hade han förmågan att lyfta sina
medmusiker – det var roligare att spela och man kände sig
musikaliskt bättre när han var med.
Duktig notläsare var han, lyhörd och följsam var han också, utan
att förlora sin personliga stil, med en enorm erfarenhet och
bredd i sin melodikunskap, och därmed en idealisk inhoppare i
alla möjliga musikaliska sammanhang, i större och mindre
grupper. Han kom också under sina ca 55 år i Göteborg att vara
fast medlem i drygt 20 band (bl a Dixie Six, Gillestugans
husband, Golden 50’s, Husband Jazzband och Big Band Express) och
vikarie i säkert betydligt fler.
|
På
2010-talet var han med i ca 10 band samtidigt:
Blue Messengers, HalleluJazz, MoreThan Jazz
Quartet, Sweet Six, Svenska kammarjazzgruppen,
Tant Bertas Jasskapell (sedan 1969), Tina Rahms
kvintett, TubaKvartetten ,Vintage Jazz Big Band
(sedan 1986) och kanske något till.
Lasse växte upp under enkla och rejäla
förhållanden i Linköping, fick möjlighet att
studera, tog som den förste i sin släkt
studenten och läste senare vid Socialhögskolan
(en åtta år äldre kille från samma stadsdel
gjorde en liknande klassresa – Tage
Danielsson!). Han visade tidigt intresse och
fallenhet för musik, började spela trumpet i
Folkskolans blåsorkester men övergick i tonåren
till altsax, senare även klarinett, och kom
snart ut i den tidens (50-talets)
dansbandssväng, bl a med Barbro Frithiofs
orkester.
När han 1959 flyttat till Göteborg för att
studera dröjde det inte länge förrän hans spel
uppmärksammades och han blev medlem i det
populära Dixie Six, där han fick spela
tillsammans med bl a trumpetaren Åke ”Tummen”
Larsson, pianisten Sven-Erik ”Svenna” Dahlberg
och trombonisten Sture Westlund. Lasse har också
berättat att han ofta spelade med Sonya
Hedenbratts begåvade och egensinnige bror Östen,
mannen som uppfann ”lallen”, en sorts lätt
vansinnigt snack som Kalle Sändare senare lånade
och blev berömd för i sina busringningar.
Hösten 1962 startade vid Göteborgs universitet
studentorkestern Tongångarna och i rytmsektionen
satt en smal och blek ung man och blåste bastuba
– Lasse Elf! Hur han hamnade där vet jag inte,
och nu är det för sent att fråga. I denna
orkester fanns då och under några år framåt
också andra personer som skulle komma att
tillhöra det band som Lasse spelade med i 46 år,
Tant Bertas Jasskapell: tubaisten Peter Svedholm
(då på tenorhorn), banjoisten Roger Malmstedt
(då på lyra/klockspel), trumpetaren Ralph
Henrikson, trummisen Anders Winald och jag själv
(först på tenorhorn, senare, när Lasse slutat,
på bastuba).
Vid sidan av sitt stora musikintresse var Lasse
också fascinerad av hav och båtar. Han lärde sig
segla redan som ung, byggde tidigt en egen
tvåmastad segelkanot med vilken han befor
Stångån och sjön Roxen, var aktiv som funktionär
vid GKSS-seglingar och materialförvaltare i
Lerkils båtklubb. Han ägde i tur och ordning en
Fingal (en av de första svenska
plastsegelbåtarna), en stor Forgus 31 och en
Laser (en snabb enmansjolle).
Lasse hade så länge jag kände honom en
”världsförbättrarsida”, en vilja att göra
insatser för en hållbarare miljö, ett rättvisare
samhälle och en klokare världsekonomi. Den fick
honom att på 60-talet tillbringa ett par år med
ideellt jordbruksarbete i Grekland, att senare
köra små, energisnåla bilar och att stödja det
globaliseringskritiska nätverket Attac och
projektet Empowerment for Sustainable Livelihood
i Kenya. Hans idealistiska inställning var
säkert också avgörande för att han valde att
utbilda sig till socialarbetare vid
Socialhögskolan och att han sedan under ca 30 år
arbetade på en socialbyrå, till stor del med
alkoholproblem, framför allt på arbetsplatser.
Alltid var han behärskat lugn, vänlig och
försynt (ett typiskt östgötskt drag, sa han
själv), ingen vän av stora ord eller starka
uttryck – utom i sitt spel, där han kunde visa
en enorm kraft och glöd. Men när behärskningen
någon gång inte höll, kunde han släppa fram både
indignation och ilska över tingens ordning i
både stort och smått. Dock blev han mildare med
åren.
En annan egenskap som ändrades först långt fram
i livet var hans tidsoptimism – det hörde liksom
till att Lasse aldrig kom i tid (eller möjligen
i allra sista stund) till spelningar; det hände
mer än en gång att kvällens första låt hade
stampats in när man såg Lasse smyga in bakom
scenen, skruva ihop sin sax och försiktigt söka
sig till sin plats, lagom till första solot. Men
vilket solo!
Tack, Lasse, för all musik och alla glada
stunder!
/ Bert Slättung
Tillbaka till startsidan
|